enresagenomlivet

Idag kom en kollega tillbaka efter en tre veckors ledighet och vi pratade om ditten och datten. Hon frågade hur allting går, om det är mycket nu. Jag svarade att det lugnat ner sig lite nu, ett av de nationella proven är helt klart(äntligen), det andra är under pågående rättning, omdömen är klara och utvecklingssamtalen gjorda. Hon tittade på mig med ett leende och sa; Men du, jag menar ju med bröllopet!? Jaa just det. Med jobbet som tagit upp de mesta av tankarna så har stressen och nervositeten inte hunnit smygit sig på än. Men än är det lite tid kvar. Och med tanke på att alla frågar om jag är stressad så blir jag stressad. Det känns som om jag borde vara det eftersom alla frågar och då blir jag stressad av att jag inte är stressad men kanske borde vara det?

Älskade Jenny har berättat att hon är stressad inför min och Mickes dag så hädanefter så ska jag nog hänvisa till henne när folk frågar mig, då får de i alla fall ett konkret svar. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag om ett par veckor vara ett stressat vrak som kommer terrorisera Jenny med min nervositet.

Efter kvällen kan jag nog lugna mamman min också. I stort sett varje gång som vi ses numera så frågar hon om jag börjat gå in skorna till bröllopet. Frågan är så vanlig att jag de senaste gångerna vi setts inlett med frasen "Nej, jag har inte börjat gå in skorna". Men ikväll tänkte jag sätta dem på fötterna och förhoppningsvis sitter de som gjutna på mina fötter om några veckor (shit, snart kan man börja räkna ner med dagar... oj, stressen kanske börjar komma krypande i alla fall då...).