Funderingar kring köksbordet
Vem är så dum att man vaknar klockan fem en semester dag, efter cirka fem timmars sömn och inte kan somna om fastän man är trött som en gnu. Jo, jag tydligen. Min sömn spelar mig ett spratt och har så gjort de senaste veckorna. I minst en timme ligger jag vaken om kvällarna innan jag kan somna, även om jag gäspat de senaste timmarna och nästintill somnat i soffan så går hjärnan på högvarv så fårt jag lägger huvudet på kudden. Om jag sedan vaknar på natten eller när Micke åker till jobbet så går det inte att somna om och om jag väl gör det så är det en ryckig sömn med konstiga drömmar som knappt kan klassas för sömn. Jag tänker på huset, inredning, möblering, jobbet, framtiden och livet i sig.
Livet just i detta nu är i alla fall en bulldeg på jäsning och ett gammalt Sommarpratar-program ur högtalarna. Regnet faller fint utanför fönstret och jag sitter vid köksbordet och funderar. För exakt två år sedan hade jag chansat på att min syster skulle föda sin bebis, en liten bebis som vi inte visste vem det var. Idag är denna bebis ingen bebis utan i morgon en tvåårig vilding. Då blir det kalas och jag slog igår in paket under små fniss från mig själv. Jag hade alltså inte jätte fel när jag gissade på den 21 juli för ankomsten. Hon kom istället den 22:a, på sin mosters namnsdag. Vilken fullträff!
För ett år sedan planerade jag och Micke vår förlovning i smyg, jag tror faktiskt inte att någon anade något, även om mormor, som faktiskt var den första som fick veta att vi förlovat oss, utbrast att hon väntat på detta. För ett år sedan var det exakt en månad kvar till vår förlovningsdag. Vad vi dock inte visste den här dagen för ett år sedan var att vi tio månader senare skulle gifta oss. Det var först under vintern som vi bestämde oss för just den 21 maj som vår bröllopsdag. Och idag har jag varit Mickes fru i två månader.
Jag visste inte heller att jag fem månader senare, bara några dagar före jul, skulle gå på intervju till det jobb som skulle komma att bli mitt första jobb efter att jag pluggat till lärare i fyra och ett halvt år. Jag visste inte att jag skulle känna mig lite osäker inför jobbet, främst pga pendlingen, och inte heller att jag skulle gråta glädjetårar när jag strax efter jul fick veta att jobbet var mitt om jag ville ha det. Jag visste inte att jag skulle känna mig hemma på jobbet och trivas som fisken i vattnet.
Men idag är idag och nu ska bulldegen bakas ut. Programmet i högtalarna är snart slut och ett nytt ska sättas på. Att dagen bara har börjat är ju lite fel eftersom jag varit vaken i snart fyra timmar, men det är i alla fall en ny dag och jag väntar och ser vad denna bjuder på.
Livet just i detta nu är i alla fall en bulldeg på jäsning och ett gammalt Sommarpratar-program ur högtalarna. Regnet faller fint utanför fönstret och jag sitter vid köksbordet och funderar. För exakt två år sedan hade jag chansat på att min syster skulle föda sin bebis, en liten bebis som vi inte visste vem det var. Idag är denna bebis ingen bebis utan i morgon en tvåårig vilding. Då blir det kalas och jag slog igår in paket under små fniss från mig själv. Jag hade alltså inte jätte fel när jag gissade på den 21 juli för ankomsten. Hon kom istället den 22:a, på sin mosters namnsdag. Vilken fullträff!
För ett år sedan planerade jag och Micke vår förlovning i smyg, jag tror faktiskt inte att någon anade något, även om mormor, som faktiskt var den första som fick veta att vi förlovat oss, utbrast att hon väntat på detta. För ett år sedan var det exakt en månad kvar till vår förlovningsdag. Vad vi dock inte visste den här dagen för ett år sedan var att vi tio månader senare skulle gifta oss. Det var först under vintern som vi bestämde oss för just den 21 maj som vår bröllopsdag. Och idag har jag varit Mickes fru i två månader.
Jag visste inte heller att jag fem månader senare, bara några dagar före jul, skulle gå på intervju till det jobb som skulle komma att bli mitt första jobb efter att jag pluggat till lärare i fyra och ett halvt år. Jag visste inte att jag skulle känna mig lite osäker inför jobbet, främst pga pendlingen, och inte heller att jag skulle gråta glädjetårar när jag strax efter jul fick veta att jobbet var mitt om jag ville ha det. Jag visste inte att jag skulle känna mig hemma på jobbet och trivas som fisken i vattnet.
Men idag är idag och nu ska bulldegen bakas ut. Programmet i högtalarna är snart slut och ett nytt ska sättas på. Att dagen bara har börjat är ju lite fel eftersom jag varit vaken i snart fyra timmar, men det är i alla fall en ny dag och jag väntar och ser vad denna bjuder på.
Kommentarer
Trackback
